Om förlossningsberättelser!
I skrivande stund har jag jour. När den beräknade födseln har passerats med några dagars marginal blir jag märkbart mer på tårna. Jag drar ner på mitt vanliga arbetstempo, förvarnar alla jag bokar in saker med. Har jag sovit dåligt en natt försöker jag vila på dagen om det är möjligt. Jag tar mig tid att själv gå ner i varv.
De senaste dagarna när jag har befunnit mig i det här konstiga tillståndet av väntan och beredskap har tänkt lite på det här med förlossningsberättelsen. Delvis för att jag stötte på en intressant artikel på temat (här). Delvis för att en av mina alldeles egna berättelser nu finns i poddform (hittas här under Clara's birth story, eller där poddar finns!).
Jag älskar berättelser om födsel. Ingen berättelse om födsel är någonsin tråkig, jag tröttnar aldrig. Jag tröttnar inte heller på mina egna berättelser som jag har återberättat tusen och tusen gånger, särskilt för min stackars man (tyvärr tror jag att han tröttnat). En berättelse om födsel kan nämligen vara så mycket, ofta på en och samma gång. Det är berättelser om styrka och urkraft, samtidigt som det är berättelser om sårbarhet och ibland utsatthet. Det är berättelser om stor kärlek och om förvirring, om möten och smärta, om närhet, förväntan, rädsla, ångest och överraskning. Det är berättelser som är nära livet och livets kärna. Hur skulle de någonsin kunna vara tråkiga?
En av de saker jag gillar mest med att vara doula är att prata igenom födseln med paren eller kvinnan efteråt. Att gå igenom alla detaljer, att fylla i varandras luckor. "Vad sa hon då, hur lät hon, vad var klockan, vad gjorde barnmorskan, vad tänkte ni då?". Jag tror att vi behöver berätta våra förlossningsberättelser, för att sätta ord på viktiga upplevelser i livet ÄR viktigt. Det får oss att se saker i ett annat ljus och det får oss att komma ihåg, att minnas. Att skriva ner en traumatisk upplevelse av födsel kan vara en viktig del i en läkande process. Det är ett sätt att förstå och kunna formulera för sig själv vad som gör ont. Och att skriva ner en fin upplevelse av födsel är att stärka sin egen upplevelse. Det gör bara gott.
Jag hör ibland att kvinnor håller tillbaka på sina förlossningsberättelser. De vill inte berätta, ofta av rädsla för att såra, på det ena eller andra sättet. Man kanske har en hemsk historia, och vill inte skrämmas. Eller så har man en fin historia och vill inte trycka upp den i ansiktet på andra. Man kanske har känslan att om andra inte upplevde det så här fantastiskt som jag, kommer de tycka att jag skryter, eller kanske rör jag upp någons sår bara genom att säga att allt var så lätt och fint?
Jag kan tycka att det där är lite sorgligt. Kvinnor som bär på hemska historier behöver ventilera dem. Kvinnor som bär på fina historier, bär ibland sina berättelser som vackra minnen, nära bröstet. Och trots att deras historier behövs höras, tar de ganska lite plats i den samhälleliga berättelsen om födsel. Jag tror att vi behöver ALLA typer av berättelser. Just för att födsel speglar livet, och livet innehåller ju både gott och ont, tårar av glädje, lycka sorg och smärta. Det går att lära både av traumatiska och stärkande födslar. Och att lyssna gör alla gott.
Dessutom är det fint att då och då gå tillbaka till den där historien. Historien om när ens barn mötte världens ljus. Det är ofantligt stort att föda. Det ska berättas om. Tusen och tusen gånger.