Om vikten av kontinuerligt stöd

Jag skriver det här mitt under coronakrisen. För oss doulor har det varit kärva månader. Vi kan inte arbeta på det sätt vi vill, med en del undantag (vi är välkomna på BB Stockholm och i vissa fall på SöS). Vi har tvingats ställa om. Själv har jag varit med om att  lämna en födande utanför förlossningen efter att vi i flera timmar jobbat på hemma, för att nästa vecka få följa med ett par, hela vägen. Vi har tvingats vara lite påhittiga. För de som inte kan ta med sin doula till förlossningen erbjuder vi stöd i hemmet så länge det känns tryggt och säkert samt extra stöd vid tidig hemgång. Och det är inte fy skam det heller. För det är också en typ av kontinuitet.  

För egen del har det väckt minnen av min första födsel, där "min" barnmorska inte kunde följa med hela vägen:

Jag ville att mina barn skulle födas i det här huset. I ett helt vanligt bostadshus, på en bakgata i vårt kvarter. På ett birth center, drivet av fristående barnmorskor.

I huset samlades mödravård, förlossningsvård och eftervård. Vi gick dit under graviditeten, träffade alla barnmorskor, gick på förlossningsförberedelse. Vi såg fram emot födseln, såg fram emot dagarna efteråt när vi skulle landa ihop på övervåningen, äta god mat och lära känna vår bebis i lugn och ro.

Men alla födslar rullar inte på som de ska. Min gjorde det inte. Barnmorskorna såg tecknen, tyckte att vi skulle byta vårdenhet, åka till sjukhuset. Då sjönk mitt och mitt barns hjärta. Min barnmorska följde med i taxin, in på sjukhuset. Jag klamrade mig fast vid hennes starka arm. Men enligt reglerna fick hon inte stanna. Hon önskade oss lycka till, tryckte min hand och sa att jag kunde komma tillbaka när bebisen var född, få eftervård hos dem. När hon gick öppnades ett tomrum, ingen kom och tog hennes plats. Men tanken på att åka tillbaka efter födseln blev min livlina under timmarna som följde.

Det blev inte så. Jag och mitt barn separerades, han hamnade i en byggnad, jag i en annan. Efter ett tag skrev jag ut mig, åkte hem. Utan barn.

Men det kunde ha varit värre. Vår son var egentligen inte så illa däran. Efter en tid kunde vi promenera hem från sjukhuset med en frisk bebis i vagnen. Vår barnmorska kom hem till oss, vägde, mätte, hjälpte med amning och läkning. Lyssnade och tipsade. Att få se henne igen var att andas ut.

Jag har ofta tänkt att upplevelsen hade varit en annan om hon hade kunnat vara med på sjukhuset. Eller om vi hade fått komma tillbaka för eftervård. Men upplevelsen hade också blivit ännu värre om hon inte hade hälsat på oss flera gånger efteråt, om jag inte hade haft efterkontrollen hos just henne, i huset i vårt kvarter.

Även om kontinuerligt stöd ger bevisat medicinskt bättre utfall, blir det inte alltid så. Ibland blir det inte som vi önskar. Men just då är det kanske ännu viktigare att en känd person fanns där, innan, under, efter. För det gör skillnad för det emotionella utfallet....

Och även nu, i coronans tid, som inte är doulans tid, föds barn. Vi stöttar där vi kan, på de sätt vi kan och får. Och även då, gör det skillnad. Kanske till och med mer än förr. Vi är någon att tala med, att förbereda sig med, någon som kan leda in på en trygg väg. Någon att ventilera med, efteråt. En linje mellan graviditet, födsel och tiden postpartum. För största möjliga trygghet, när ingenting annat är tryggt.